Jag skulle så gärna vilja skriva ett inlägg som handlar om hur irriterad jag är på att mitt jobb uppenbarligen blivit ett sådant som säljer "supersöta sommarblommor!!" och "gulliga presentpåsar i härliga färger" med flera utropstecken och gullighet, superhet och jag vet inte vad. Men vardagen har ett annat ljus nu. Det som inte händer hände. Det som annars bara är en rubrik och en artikel blev en verklighet. De klassiska begreppen har ett ansikte, ett namn, en personlighet, en familj, vänner. Mina vänner.
Ett liv är slut. Ett liv blev bara 21 år långt. Ett steg mindre, ett regn mer eller en annan tanke och verkligheten hade varit densamma som innan. Men nu är dagen en annan, en person saknas. Inget är som det har varit och allt är precis som innan.
Det hände här. Det hände här. Rubriken var mer än en rubrik. Namnet har ett ansikte. Tårarna finns här, här. Jag sålde ett kort som skulle skickas för att beklaga sorgen och jag såg min kund börja gråta. Och jag kunde inte göra någonting. Det är inte rättvist när man bara har levt 21 år, vilka ord skulle trösta? Vilka ord skulle bota sorgen för alla de år som inte fick levas, alla de planer som inte fick provas och alla de känslor som inte fick bli sagda? Vilka ord skulle sägas för att lindra det som borde vara kvar av ett liv?
Youth is like diamonds in the sun
and diamonds are forever.
So many adventures couldn't happen today,
so many songs we forgot to play,
so many dreams swinging out of the blue,
we let them come true.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar